Category Archives: Recensioner

Här skall alla recensioner visas

Nebraska

Nebraska

nebraska-movie

Det är inte ofta som man tittar på en svart-vit film nu för tiden. Det här var den första på säkert ett år för mig. Filmen rekommenderas å det starkaste. Det är en enkel “road-movie” där fadern Woody Grant och sonen David Grant ger sig ut på en bilresa från Billings, Montana till Lincoln i Nebraska. Den lite virrige fadern har gett sig den på att han i Lincoln skall kvittera ut en miljon dollar som han tror sig ha vunnit. På vägen dit blir det en del stopp för att hälsa på vänner och släkt och där en del visar upp en ful sida när de får reda på att Woody har vunnit en miljon. Bra skådespeleri över hela linjen , särskilt Woody som spelas av Bruce Dern och hans fru Kate Grant spelad av June Squibb. Woodys fru Kate är “ett hår av hin”, något av det värsta rivjärn man kan se på duken. Hon har nog ett hjärta, en bra bit in i kroppen någonstans. Just att filmen är svart-vit gör att allt blir tydligare, mer utmejslat, inga störande vackra landskapsbilder utan människor och ljud i centrum. Slutet på filmen har en mycket älskvärd och överraskande “knorr”. Jag ger filmen 7 pilsner.

Flykten från Stalins läger av Slavomir Rawicz

Flykten från Stalins läger av Slavomir Rawicz

slavomir_rawics

Sławomir Rawicz (1 September 1915 – 5 April 2004)

Jag har blivit lurad! 

Så här ligger det till…….

Jag hittade boken “Flykten från Stalins läger” av Slawomir Rawics och det är just han som lurat mig, men mer om det längre ner på sidan.

Det är en intressant själupplevd berättelse om en polsk löjtnant (Slawomir Rawics), som tas till fånga av sovjetiska trupper när Sovjet och Tyskland i anfallskriget mot Polen 1939. Han förs, till skillnad från andra ännu sämre lottade polska officerare till Lubjanka (länk) fängelset via ett antal andra fängelser. Väl där så torteras han och döms till 25 års arbetsläger, ett uttryck för Stalins (länk) perverterade rättvisa.

JStalin_Secretary_general_CCCP_1942

Stalin

Jag antar att Slawomir kan anses ha haft tur. för faktum är att mellan totalt 4000 och 5000 dödades i Katynmassakern (länk) av sovjetiska NKVD-trupper (länk).

 Katyn_massacre_1

Katyn-massakern

Han förs tillsammans med andra dömda till med järnväg och till fots till läger 303, ett skogshuggarläger, väster om Jakutsk (länk) under förfärliga förhållanden.

Direkt vid ankomsten till lägret så börjar han planera sin flykt söderut mot Indien, en liten nätt promenad på över 600 mil med start mitt i den sibiriska vintern. Slawomir hittar ytterligare sex flyktbenägna fångar av olika nationaliteter, bland annat en amerikan.

Jag får sedan ta del av flyktingarnas vedermödor på sin färd mot Bajkalsjön till att börja med sedan via Irkutsk och ner mot sovjetiska gränsen mot Mongoliet och hela tiden med en kamp för livet för att få tag på mat och värme. När de fortfarande är kvar i Sovjet så träffar de på en ung polsk flicka som har rymt från tvångsarbete på en kolchos och hon ansluter sig till gruppen.

När man färdas genom Gobiöknen (länk) till fots, som alltid och då börjar de värsta prövningarna, som leder till flickans och en av de ursprungliga gruppens medlemmars död, de går under av undernäring och törst, med en otrolig vilja att leva så klarar sig resten av gruppen på orm och fuktig gyttja.

Resten av gruppen kommer med nöd och näppe helskinnade ur öknen och in i Tibet (länk) och där man tas emot av den fattiga lokalbefolkningen, men det saknas inte heller faror där, även om de är av annat slag, kinesiska trupper.

Man vandrar genom Tibet och undviker Lhasa (länk) och gruppen ger sig i kast med Himalayas (länk) bergsmassiv, besegrar berget till priset av att en i gruppen försvinner ner i en glaciärspricka och aldrig återfinns.

Potala

Potalapalatset

Himalayan_Horizon_Aerial_Ladakh_India

Utsikt för Himalaya från Indien

När berättelsen kommer till nedstigningen på Indien sidan så är det tre inslag i berättelsen som får mig att fundera över dess sanningshalt, dels är det ett möte med, inte bara en snöman (länk), utan två, troligen en man och en kvinna. Den andra händelsen är när de stöter på en armépatrull och att Slawomir inte nämner platsen för mötet eller något namn på de personer som räddar dem och tar dem till ett engelskt armésjukhus i Calcutta (länk).  De här detaljerna gjorde mig minst sagt skeptisk till berättelsen.

Slawomir skickas från Indien till den polske generalen Anders (länk) fria styrkor.

yeti_lg

Yeti – Snömannen

victoria-palatset

Victoriapalatset i Calcutta

Boken har blivit enormt populär och getts ut på en mängd språk och det har även gjorts minst en film som jag känner till och det är filmen; The Way Back (länk).
Boken kom ut på engelska första gången 1956.År 2006 kommer det fram nya fakta om Slawomir och de säger att flykten är hopdiktad av historier som han hörde när han var arresterad.
Moskvakorrespondenten Tim Whewell (länk) har forskat i arkiv och inte funnit några handlingar som stöder Slawomirs historia och inte heller har han funnit några spår efter arbetsläger 303.Det är synd att han påstod att historien var sann, för den är hyfsat bra nog att stå på egna ben oavsett om det var sant eller inte och jag känner mig inte speciellt lurad.

 

 

Kejsaren av Portugallien av Selma Lagerlöf

Kejsaren av Portugallien

Selma_Lagerlöf

Selma Lagerlöf (länk) är en av Sveriges mest känd författare. Hon föddes 1859 i Värmland. Selma Lagerlöf var 33 när hennes debutroman utgavs. Hon blev första kvinna i Svenska Akademien och den första kvinna som fick nobelpriset i litteratur år 1909. Under sin karriär skrev hon 25 böcker. Hon dog år 1940.

Jag har läst ”Kejsaren av Portugallien” som publicerades år 1914.

Kejsarn_av_Portugallien

Boken handlar om en fattig svensk familj som bor i Värmland, Jan i Skrolycka (han benämns så genom hela boken, men jag fortsättningsvis att skriva bara Jan i resten av recensionen) hans fru Kattrina och hans dotter Klara Fina Gulleborg. Jan och Klara Gulla är de två huvudpersonerna. Jan är torpare under Erik i Falla. Det var så att Jan inte vill har ett barn och blev jättesur när han väntade utanför huset på att detta barn skulle födas. Men efter den första gång han hållit Klara Gulla i armarna, upplevde han att det som att hans hjärta började klappa som det aldrig gjort förut. Efter Klara Gulla kom till världen ville inte Jan vara utan henne. Han sprang hem efter arbetet till den lilla Klara Gulla. Det var så under Klara Gullas uppväxt att Jan och hon var oskiljaktiga och deras band bara blev starkare och starkare.

Någonting hände dock som påverkade den familj för resten av deras liv. Erik i Falla dog och sen övertog hans svärson, Lars i Falla, gården. Lars i Falla ville ha pengar för äganderätten till deras torp eftersom det inte fanns bevis att de ägde huset de bodde i och utan pengar skulle han att kasta ut dem. Han ville ha pengarna inom tre månaders tid. Klara Gulla bestämde sig för att åka till Stockholm, jobba och komma tillbaka med pengarna de behövde. Jan var så ledsen eftersom livet bara var bra med Klara Gulla i närheten men det fanns ingen annan lösning på problemet. Klara Gulla åkte till Stockholm och ordnade pengar till föräldrarna men hon återkom inte.

Jan kände som om hans hjärta slutat slå när dottern var borta. Klara Gulla skrev bara ett brev strax efter att hon rest till Stockholm. Någonting började hända i Jans vardagliga liv, han fick meddelande från Klara Gulla genom folk i byn, så trodde han i alla fall. Nu var Klara Gulla en kejsarinna i landet Portugallien och hon hade ett bra liv. Jan väntade bara på att kejsarinnan skulle återkomma och ta honom, kejsaren (eftersom han var far till en kejsarinna) till Portugallien.

I verkligheten var Klara Gulla fortfarande i Stockholm och hade ett skandalöst yrke som prostituerad. Alla i byn visste om vad hon gjorde, även en man som sa det direkt till Jan (när han satt och väntade på båten, som han gjorde varje dag). Men Jan hade byggt en perfekt fantasivärld för sig och dottern och handlade som om han inte hörde. Jan klädde ut sig som han uppfattade att en riktig kejsare skulle med kask, spira och medaljer på bröstet.
Klara Gulla återkom efter 15 år och skämdes för sin pappa. Slutet av boken är väldigt sorgligt.

Boken är skriven i tredje person och författaren använder Värmlands dialekt, som var i början lite svårt att läsa men gick över ganska snabbt. Epoken är realism och som sagt var den väldigt sorglig. Boken var inte lättläst (för mig i alla fall) men den var inte jättesvårt heller.

Det är svårt att säga om Selma Lagerlöf ville meddela läsaren någon specifik kunskap genom boken. Jag har funderat väldigt mycket på den frågan och kan inte riktig sätta mitt finger på någonting. För mig är den boken inte så lätt att sätta ett omdöme på. Det tog några dagar efter jag var klart med boken att faktiskt bestämma mig om jag tyckte om boken. Det var klart välskrivet och intressant men samtidigt kändes slutet bara tragiskt. Jag tyckte boken var faktiskt väldigt bra. Jag skulle rekommendera den om någon frågade mig.

My War (Mai Wei)

My War (Mai wei)

Mai_wei

Det här är ännu en hyfsat krigsfilm från Korea. De är duktiga på det här med pang och dunder och animeringar.

Storyn bygger på en verklig persons, koreanen Yang Kyoungjong (länk) upplevelser under andra världskriget. Han lyckades mot sin vilja strida i tre arméer. Han föddes i Korea och tvångsenrollerades i Japans arme och togs tillfånga av Sovjetunionen under slaget vid Chalchin-Gol (länk), sedan stred han för Sovjetunionen fram till tredje slaget vid Charkov (länk) där han tillfångatogs av tyskarna och stuvades in i Tredje Rikets arme och flyttades till Normandie för att gräva och bygga på Atlantvallen. Strax efter invasionen på D-dagen (länk) så togs han tillfånga av amerikanska armen och efter en tid så fick Yang lite lugn och ro och bosatte sig i Illinois där han levde fram till sin död 1992.

I den här filmberättelsen har man lagt till en japansk soldat som, vad jag förstår är helt fiktiv. Filmen börjar med Yang och den japanska pojken, som barn och ungdom, som tävlar i maraton och som är fiender både på tävlingsbanan och i den kejserliga japanska armen.

Kriget för dem så småningom tillsamman och efter många om och men så blir de något som liknar vänner.

Filmen är si så där, har man inget särskilt för sig så kan man titta på den bara för att ta till sig det senaste inom filmteknik.

För krigsfilmsnörden är detta “gefundenes fressen”, nästan varje minut, en ljudbomb och färgkaskad godbit!

Lite fel kan det bli i researchen och castingen inför filmen, som den långhårige tyske officeren. Det finns inte på “kartan” att en tysk officer är långhårig och mest ser ut som en porrskådis i en C-film.

I den här boken “Andra världskriget del 1” (länk) så finns det lite mer om denna händelse. Jag ger filmen 4 pilsner för tekniken och det verkliga livsödet som bygger upp filmen.

 

 

 

Andra Världskriget Del 1 av 2 (Från krigsutbrottet till november 1942) av Antony Beevor

Andra världskriget Del 1 av 2 (Från krigsutbrottet 1939 till november 1942) av Antony Beevor

Det här är en utmärkt tjock bok i ett outtömligt ämne. Den borde vara obligatorisk i alla skolor, för naiva pacifister och allmänt okunniga politiker.

Vi kan ju ta exemplet där statsminister Fredrik Reinfeldt i sitt tal hävdade på Folk och Försvars rikskonferens i Sälen (januari 2014) att de mest sannolika hoten mot Sverige i dag inte är militära och att till exempel terrorhot och cyberhot är mer sannolika. Han hävdade också att försvarets förmåga förstärkts sedan 2006.

Boken är skriven av den brittiske historikern och exofficeren Antony Beevor (länk) och utgiven 2012 på förlaget Historiska Media (länk).

Antony_Beevor_0008

Antony Beever

Boken börjar som sig bör med en inledning där författaren tecknar en bild av läget i de så småningom krigförande nationerna, om hur första världskriget leder till andra världskriget och hur världsdepressionen skapar en miljö för fascistiska rörelser att blomstra och hur krisen i världen bildar en grogrund för osund nationalism med en tro på att erövringskrig är en framkomlig väg och en rätt väg för en nation att växa och frodas på andra nationers bekostnad, förslavande och undergång.

Främst ligger en berättelse om koreanen Yang Kyoungjong (länk) och hans livsöde och hur han är tvångsinkallad soldat i Japans arme och sedan som krigsfånge hamnar i Sovjets Röda Arme.

Därefter hamnar han som krigsfånge i tyska Wehrmacht och blir där soldat ännu en gång, för att slutligen hamna i krigsfångenskap igen, men den här gången hos USA:s arme i samband med invasionen i Normandie.

Han är krigsfånge, men friges efter en tid och bosätter sig  Illinois, USA där han avlider år 1992.

Det är ett märkligt liv han fick den gode Yang och det är föga förvånande att hans liv har blivit film, den heter “My Way” (länk) och kom ut år 2011. Den killen han fick resa och se sig om i världen, han, från Korea västerut ända till USA.

p012579

Yang Kyoungjong

Beevor berättar om kriget, strikt efter en kronologisk ordning med start juni 1939 fram till november 1942 och så förflyttar han sig och mig mellan krigsskådeplatserna.

Boken är lättläst eftersom författaren inte går ner i detaljer hela tiden, utan ligger på en nivå med tillräckligt mycket detaljer för att man inte skall tråkas ihjäl av läsningen.

Här är det ingen risk för tristess, för Antony “kryddar” de stora berättardragen med intressanta djupdykningar i händelser och personer, som gör att den redan initierade finner nya aspekter på denna mänskliga katastrof som kriget var.

Lite ny kunskap fick jag redan på sidan 27 där det står. “När de tyska styrkorna 1938 gick in i Sudetenland (länk) flyttade Polen fram sin gräns i Karpaterna och ockuperade dessutom den tjeckoslovakiska staden Teschen (Český Těšín) (länk), som man ansåg vara etniskt polsk och hade gjort anspråk på sedan 1920.”

Ja, vad säger man?! Den enes bröd den andres död. Det gäller passa på när grannlandet är svagt.

800px-Teschen_4

Teschens torg på ett äldre vykort

När Beevor beskriver operation Barbarossa (invasionen av Sovjetunionen), så tar han hjälp av Vasilij Grossman genom att citera honom flitigt i de olika kapitlen, så här skriver han på sidan 227.

Romanförfattaren och krigskorrespondenten Vasilij Grossman beskrev hur han väntade på att flygplanen i ett jaktflygregemente skulle återvända till ett flygfält utanför Gomel i Vitryssland.

“Äntligen återvände jaktplanen och landade efter ett framgångsrikt anfall mot en tysk kolonn. På chefens flygplan hade människokött fastnat på kylaren. Det berodde på att rotetvåan hade träffat en lastbil med ammunition som sprang i luften just som roteettan hade flugit över den. Poppe – chefen – tar bort sörjan med en fil. De tillkallar en läkare som uppmärksamt undersöker den blodiga massan och förklarar att det rör sig om ‘ariskt kött’. Alla skrattar. Ja, en obarmhärtig tid – en stålhård tid – har infunnit sig.”

german-soldiers-burning-village-mogilev-1941-russia-second-world-war-2-two-ww2

Tyska soldater bränner en by nära Mogilev i Vitryssland

Vasilij_Grossman

Krigskorrespondenten Vasilij Grossman

Det är ingen slump att Antony Beevor anlitar Vasilij Grossman så flitigt, han har nämligen sammanställt en bok med Grossmans texter (refuserade texter, dagbok och andra anteckningar) i en mycket bra bok, som heter “Reporter i krig”.

The Official Story

The Official Story

The_Official_Story

En välbärgad familj, mamma, pappa och adopterad dotter, i Buenos Aires just när militären har förlorat kriget om Falklandsöarna och makten.

Där har ni ingredienserna till denna synnerligen sevärda film, som är rikligt belönad och det med rätta. Mamman som är lärarinna börjar ställa frågor till maken, som är affärsman och som står juntan nära, om deras dotters ursprung. Är dottern, ett barn till ett av krigets offer, som kidnappats av militären för att adopteras bort till välbärgade och regeringstrogna argentinare? Det här sätter igång en kedja av avslöjanden och omvärderingar av vad som är rätt och vad som är orätt, vad som är moraliskt fel, men som ändå inte kan ställas till rätta, där alla kan bli förlorare.

Det här var en tid då tusentals, främst unga människor försvann spårlöst, till exempel Dagmar Hagelin.

En särskilt stark scen är där paret är på familjemiddag hos mannens föräldrar och hans misslyckade bror och man börjar tala sanning, men ändå inte fullt ut. Mannen som spelar farfar gör en otroligt trolig roll som den landsflyktige spanjoren från Francos förtryck och som får se sina ideal försvinna som en isbit i solen.

Filmen fick en Oscar för bästa utländska film 1986, men även en mängd andra pris.

Filmen gjordes inte så många år efter att den värsta diktaturen hade upphört. Det är ett märkligt land som kan skapa en högklassig film så tätt inpå en diktaturs fall och med offer och bödlar som fortfarande lever sida vid sida och där offren ännu ej fått uppgörelse och de ansvariga för det smutsiga kriget (ung 1976 till 1983) fortfarande går fria.

Varför kan det inte göras så här bra filmer i Sverige? Det kan väl inte vara så att det krävs tokiga militärer som blir knäppa politiker för att få den rätta fonden för en intressant berättelse? Det borde väl räcka med de knäppa politiker vi har i landet som uppträder ogenerat som tokiga politiker?! (Jepp, där satt den!)Det känns lite stötande att dela ut pilsner till just den här filmen, men jag smusslar undan sju stycken och dricker dem i smyg, så att ingen skall ta illa upp.

Medan vi faller (La Haine)

Medan vi faller (La Haine)

La_haine

Den här filmen gjordes 1995, är den då inaktuell? Nej, inte på något sätt, tvärtom den är viktigare än någonsin.

Jag såg filmen strax efter att den lanserades, om det var på TV eller bio kommer jag inte ihåg, men jag lovar, det fanns biografer på den tiden som inte bara visade amerikanska filmer.

Handlingen utspelas till största delen i en urtrist förort till Paris. Det är upplopp bland ungarna, varför då? “Vi har ingen lokal………!” Känns det igen? 1995 så var det sparsamt med getton och upplopp i Sverige, men Paris och Frankrike, som en forna kolonialmakt hade gott om invandrade minoriteter, som hamnade i arbetslöshet och som tappat hoppet och fick ägna sig åt småfiffel och narkotikahandel. Ett upplopp, med en skadad ungdom och bitterhet blir startskottet till filmen. En polisrevolver kommer på drift och kommer i händerna på tre kamrater, en arab, en jude och en färgad kille från Afrika. Vi får följa dem under ett dygn i deras verklighet, med polisvåld, våld mot skinnskallar och våld mot varandra och våld i allmänhet.

Titeln kommer från en historia om en man som hela tiden upprepar för sig själv alltmedan han faller från en byggnad. “Hittills har allt gått bra!”. Filmen visar detta och gör ett mycket viktigt tillägg. “Det viktigaste är hur man landar”. Och det blir grabbarna hårdhänt medvetna om.

När görs en liknande film om Sveriges förorter? De som inte fanns i samma utsträckning här hemma, som när den här filmen gjordes, men nu är vi där, som Frankrike var då. Filmen är bra och belönades på Cannéfestivalen. Jag ger filmen sex pilsnerflaskor eller kanske det borde vara sex “getingar” med tanke på den miljö som filmen utspelas i.

Måndagar i Solen

Måndagar i Solen

Mondays_in_the_Sun

Ojdå, diskbänksrealism på spanska och jag som trodde den genren dog ut på sjuttiotalet.

Filmen handlar om fem, sex basker, tror jag, även om de i filmen talar spanska. Det här tämligen vanliga män i medelåldern som blivit av med sitt arbete, då varvet som de arbetade på lades ner. Den fasta punkten i tillvaron är en bar där de träffas i tid och otid och krökar till långt fram på kvällen eller pengarna tar slut, vilket nu som inträffar först.

Det är en ganska grå och oglamorös tillvaro som beskrivs, där den ena dagen är den andra lik.

Filmen är tråkig och segar sig fram som en politiker med alltför långt manus. Om du bara har något år kvar av ditt liv, så slösa inte bort din tid på den här filmen.

Skådespelarinsatserna är mycket bra och då särskilt Javier Bardem (länk), men det hjälper inte och därför ger jag filmen fem tomma pilsnerflaskor hämtade från baren där de här männen sitter och slöar.

Martin och Lewis

Martin och Lewis

Martin_and_Lewis

Martin är ju förstås Dean Martin och Lewis är ju då Jerry Lewis eller Dino Crocetti (länk) och Joseph Levitch (länk), som de hette innan de blev artister.

Den här filmen visar deras karriärer när de var soloartister, hur de träffades och började ett framgångsrikt samarbete och filmen avslutas med hur samarbetet blev svårare och svårare och hur man då bröt upp och återgick till fortsatta framgångar, men här åter som artister på egen hand.

Jag tycker om filmen, dels de porträtt som skådespelarnaåterger. Dean Martin spelas av Jeremy Northam (länk) och Sean Hayes (länk) agerar som Jerry Lewis på ett så bra sätt så att man då och då glömmer bort att det är film och dessutom så är skådisarna duktiga på sång och den humor som originalen hade. Det var en tuff tid innan de upptäckte att kompletterade varandra väl och hur de började fira succéer på allt större krogar och nöjesetablissemang.  Det här hände under andra halvan av fyrtiotalet. När de gjort sig ett namn såvar steget till filmen inte långt och de gjorde tio filmer tillsammans och bröt uppifrån varandra 1956.

Porträtten av Dean Martin som en ytlig, omogen Casanova är troligen ganska träffsäker, hursomhelst så är den trovärdig och det är likadant med Jerry Lewis som lyfts fram som en faders fixerad, osäker person. 

Det här är en rolig film utan att för den skull bli ytlig, man kan slösa bort tiden på mycket annat av mindre värde än att titta på den här filmen. Jag ger filmen sex av tio möjliga pilsner, alltså ingen pilsner film, hö hö!

Manhunt (Oblawa)

Manhunt (Oblawa)

Manhunt

Filmen utspelar sig under 2:a världskriget i en skog i Polen där en partisangrupp har sitt läger.

Det är mord och intriger och en jävla massa gående i skogen. De svälter, dödar och dödas, förråder varandra och är allmänt luggslitna.

Nej, filmen är inte bra och inte bara det den är skit dålig och svår att förstå, en riktig kalkon med andra ord. Den var säkert billig att göra, man behövde något dussin skådespelare, en hög lump, förinspelad ljud med skottlossning och några hyfsade kopior av tyska maskingevär och några knivar. Alla träd som är med fick ju inget arvode och lägret där en stor del av filmen är säkert ett gammalt övergivet scoutläger . Nej, den här filmen förtjänar ingen pilsner, inte ens ett tomglas.