Category Archives: Filmrecensioner

Recensioner av filmer

De Andras Liv

De andras liv

de_andras_liv

En utmärkt bra film (den fick en Oscar för bästa utländska film, tysk, 2007), men är det en film, som bara kan förstås av den som upplevt det kalla kriget, visserligen från den svenska horisonten, men ändå.

Vet, de som är födda på 80-talet vad DDR och BDR var? Det kan vara svårt för oss, som är äldre att förstå det eftersom murarna mellan länder var så höga fram till kommunismens fall, att vi inte såg vad som hände på andra sidan eller hörde vad som pågick där. Då och då fick vi se förfärliga saker och höra om elände genom en spricka i muren som öppnades för att sedan snabbt stängas igen.

Vet man idag vad “Skådeprocesser i Moskva” var för något,

Radek's_action

känner man till GULAG,

1932_belomorkanal

upproret i Berlin 1953?

Berlin, Aufstand, sowjetischer Panzer

 

Tveksamt.

Det här är en bra film, mycket bra film, som tysk film ofta är och jag var särskilt road av att se en favorit skådespelerska i huvudrollen, Martina Gedeck. Hon är grym i den här filmen som i så många andra hon är med i t ex Elementarpartiklarna och Tannbach.

Martina Gedeck 2

Överlag så är skådespelarnas insatser av yppersta klass, men det är sällan man ser en skådespelare som Ulrich Mühe med så nollställt ansikte som han när han spelar STASI-agenten Hauptman Gerd Wiesler, en av och kanske viktigaste huvudrollen.

00553297_jbh

Vad handlar filmen om då?

Året är 1984 och Östtyska statens förtryck genom Erich Honecker och strypgrepp med hjälp av STASI på Östtysklands intellektuella är kvävande i den östra delen av Berlin.

I centrum för berättelsen är konstnärsparet, Georg Dreyman (Sebastian Koch) teaterförfattare

SebastianKochProfile

och Christa-Maria Sieland (Martina Gedeck) skådespelerska och kretsen runt dem där många är bannlysta av regimen och förtrycks på olika sätt.

En minister utövar påtryckning på och inleder ett påtvingat kärleksförhållande med Christa-Maria.   STASI-agenten Gerd Wiesler får i uppdrag att inleda övervakning och avlyssning och han blir mer involverad i de övervakades privatliv än vad som var tänkt. Det är ganska förståeligt med det torftiga privatliv som han har och som man får se glimtar av.

Filmen överaskar och det gör den genom ett mycket bra manus (skrivet av Florian Henckel von Donnersmarck) med överraskande vändningar i handlingen och spänstiga dialoger som är lagom långa och trovärdiga och för den som varit i Berlins östra del så kommer man känna igen de trista gråa statsdelarna, men det är också det enda. Skräcken och förtrycket som berlinarna upplevde i nästan 40 år den kan vi bara ana, men som svensk aldrig förstå.

Det finns dock något från filmen som kletade fast på mig och det var den konformism och åsiktsförtryck som för stora delar av befolkningen i Östtyskland var plågsam och som man ofta fick sätta livet till för,  i uppror, flykt från landet eller avrättningar bakom murar.

Jämförelsen haltar och är till och med åt helvete fel, men jag tycker mig i dagens Sverige se en kvävande blöt filt lägga sig över de människor som försöker hävda en annan åsikt än den vedertagna och godkända linjen som basuneras ut från vår statliga television, radio och de stora tidningarnas journalister och krönikörer. Det är ännu inte så att man inte får tycka annorlunda och med det plikta med livet för sina åsikter, nej, det är mer så att endast en åsikt i taget är godkänd av traditionell media, allt annat förkastas. Ord som “åsiktskorridor” har myntats och nyligen berikades vi med begreppet “cyklopernas land” av Knausgård. Det är två exempel av flera som jag tycker är mycket oroväckande. Jämförelsen med dåvarande Östtyskland kan tyckas stötande, är det också till viss del, men vi skall vara medvetna om att det finns en stor fara med att de personer som anser sig ha rätt och ser sig ha monopol på sanningen och när de slutar lyssna så är inte steget långt till ett förfärligt samhälle.

Den här filmen får sju tyska pilsner, inga små utan stora med guldfolie runt halsen.

PS

Det berättades en rolig historia på STASI-högkvarteret i filmen, jag tyckte den var vansinnigt kul.

Regeringschefen kamrat Honecker kom på morgonen till sitt arbete, drog upp persiennen, öppnade fönstret, tittade på solen och sade:

“God morgon, Solen. Det ser ut att bli en underbar dag!”

Solen svarade:

“Godmorgon kamrat regeringschef, det ser onekligen ut att bli en vacker dag i ditt land.”

Det blev lunch, Honecker återvänder från måltiden och tittar ut över Berlin och säger:

“God middag , Solen, det är fortfarande en härlig dag!”

Solen svarade artigt:

“Sannerligen herr regeringschef det är ett strålande väder.”

Dagen förflöt och det började bli kväll och Honecker gick fram för att stänga fönstret och sade samtidigt:

“Tack Solen för en härlig dag”

Inget svar kom från Solen, så regeringschef Honecker upprepade:

“Tack Solen för en härlig dag, men varför svarar du inte?”

Då hördes en röst från västra Berlin:

“Du kan ta dig i i röven kamrat Honecker för nu befinner jag mig i Västtyskland!”

Finns det någon under trettio som förstår en sådan historia?

Byt ut Honecker mot valfri politiker/journalist/krönikör och byt ut Västtyskland/Västberlin mot Norge. Blir historien roligare…….?!

 

 

 

12 Years a Slave

12 Years a Slave

12-years-a-slave

 

Det här är den sanna historien om Solomon Northup (1808 – 1863?) spelas av Chiwetel EjioforHan föddes fri på en plats utanför New York, växte upp som lantbrukare och duktig violinist, skaffade familj och levde ett fritt liv. Han kidnappades och såldes till på slavmarknad i New Orleans och tvingades arbeta som slav hos ett antal grymma slavägare, bl.a. en som heter Ford och som spelas utmärkt av  Benedict Cumberbatch. Ett märkligt (eller inte) sammanträffande är att Cumberbatch släkt, en gång i tiden, ägde en slavplantage. Det kan man läsa mer om här i Daily Mail.

Ford_-_Benedict_Cumberbatch

Trots att det är en mycket sorglig historia så har den ändå ett lyckligt slut för Solomon, han blir befriad och återförenas med sin familj efter 12 långa år som slav. Han skriver en bok och blir en ivrig abolitionist. Omständigheterna (som inte tas upp i filmen) kring hans död är synnerligen oklara.

Det är lätt att förstå att den här filmen fåt mängder med utmärkelser bl.a. flera Oscars, utmärkta skådespelare, ljud, bild, klippning, ja allt. När det gäller filmningen så har många scener personer långt i bakgrunden trots att de är viktiga för handlingen. Det är svårt förklara, men den som ser filmen förstår vad jag menar.

Det är otroligt jobbigt att titta på filmens piskscener, ja inte bara det utan all förnedring som människor utsätts för, men man är skyldig historien att se detta. Det här är en nödvändig film och jag undrar om den visas i länder som fortfarande upprätthåller slavsystem eller slavliknande system. Jag ger filmen 8 pilsner av 10 möjliga.

Nebraska

Nebraska

nebraska-movie

Det är inte ofta som man tittar på en svart-vit film nu för tiden. Det här var den första på säkert ett år för mig. Filmen rekommenderas å det starkaste. Det är en enkel “road-movie” där fadern Woody Grant och sonen David Grant ger sig ut på en bilresa från Billings, Montana till Lincoln i Nebraska. Den lite virrige fadern har gett sig den på att han i Lincoln skall kvittera ut en miljon dollar som han tror sig ha vunnit. På vägen dit blir det en del stopp för att hälsa på vänner och släkt och där en del visar upp en ful sida när de får reda på att Woody har vunnit en miljon. Bra skådespeleri över hela linjen , särskilt Woody som spelas av Bruce Dern och hans fru Kate Grant spelad av June Squibb. Woodys fru Kate är “ett hår av hin”, något av det värsta rivjärn man kan se på duken. Hon har nog ett hjärta, en bra bit in i kroppen någonstans. Just att filmen är svart-vit gör att allt blir tydligare, mer utmejslat, inga störande vackra landskapsbilder utan människor och ljud i centrum. Slutet på filmen har en mycket älskvärd och överraskande “knorr”. Jag ger filmen 7 pilsner.

My War (Mai Wei)

My War (Mai wei)

Mai_wei

Det här är ännu en hyfsat krigsfilm från Korea. De är duktiga på det här med pang och dunder och animeringar.

Storyn bygger på en verklig persons, koreanen Yang Kyoungjong (länk) upplevelser under andra världskriget. Han lyckades mot sin vilja strida i tre arméer. Han föddes i Korea och tvångsenrollerades i Japans arme och togs tillfånga av Sovjetunionen under slaget vid Chalchin-Gol (länk), sedan stred han för Sovjetunionen fram till tredje slaget vid Charkov (länk) där han tillfångatogs av tyskarna och stuvades in i Tredje Rikets arme och flyttades till Normandie för att gräva och bygga på Atlantvallen. Strax efter invasionen på D-dagen (länk) så togs han tillfånga av amerikanska armen och efter en tid så fick Yang lite lugn och ro och bosatte sig i Illinois där han levde fram till sin död 1992.

I den här filmberättelsen har man lagt till en japansk soldat som, vad jag förstår är helt fiktiv. Filmen börjar med Yang och den japanska pojken, som barn och ungdom, som tävlar i maraton och som är fiender både på tävlingsbanan och i den kejserliga japanska armen.

Kriget för dem så småningom tillsamman och efter många om och men så blir de något som liknar vänner.

Filmen är si så där, har man inget särskilt för sig så kan man titta på den bara för att ta till sig det senaste inom filmteknik.

För krigsfilmsnörden är detta “gefundenes fressen”, nästan varje minut, en ljudbomb och färgkaskad godbit!

Lite fel kan det bli i researchen och castingen inför filmen, som den långhårige tyske officeren. Det finns inte på “kartan” att en tysk officer är långhårig och mest ser ut som en porrskådis i en C-film.

I den här boken “Andra världskriget del 1” (länk) så finns det lite mer om denna händelse. Jag ger filmen 4 pilsner för tekniken och det verkliga livsödet som bygger upp filmen.

 

 

 

The Official Story

The Official Story

The_Official_Story

En välbärgad familj, mamma, pappa och adopterad dotter, i Buenos Aires just när militären har förlorat kriget om Falklandsöarna och makten.

Där har ni ingredienserna till denna synnerligen sevärda film, som är rikligt belönad och det med rätta. Mamman som är lärarinna börjar ställa frågor till maken, som är affärsman och som står juntan nära, om deras dotters ursprung. Är dottern, ett barn till ett av krigets offer, som kidnappats av militären för att adopteras bort till välbärgade och regeringstrogna argentinare? Det här sätter igång en kedja av avslöjanden och omvärderingar av vad som är rätt och vad som är orätt, vad som är moraliskt fel, men som ändå inte kan ställas till rätta, där alla kan bli förlorare.

Det här var en tid då tusentals, främst unga människor försvann spårlöst, till exempel Dagmar Hagelin.

En särskilt stark scen är där paret är på familjemiddag hos mannens föräldrar och hans misslyckade bror och man börjar tala sanning, men ändå inte fullt ut. Mannen som spelar farfar gör en otroligt trolig roll som den landsflyktige spanjoren från Francos förtryck och som får se sina ideal försvinna som en isbit i solen.

Filmen fick en Oscar för bästa utländska film 1986, men även en mängd andra pris.

Filmen gjordes inte så många år efter att den värsta diktaturen hade upphört. Det är ett märkligt land som kan skapa en högklassig film så tätt inpå en diktaturs fall och med offer och bödlar som fortfarande lever sida vid sida och där offren ännu ej fått uppgörelse och de ansvariga för det smutsiga kriget (ung 1976 till 1983) fortfarande går fria.

Varför kan det inte göras så här bra filmer i Sverige? Det kan väl inte vara så att det krävs tokiga militärer som blir knäppa politiker för att få den rätta fonden för en intressant berättelse? Det borde väl räcka med de knäppa politiker vi har i landet som uppträder ogenerat som tokiga politiker?! (Jepp, där satt den!)Det känns lite stötande att dela ut pilsner till just den här filmen, men jag smusslar undan sju stycken och dricker dem i smyg, så att ingen skall ta illa upp.

Medan vi faller (La Haine)

Medan vi faller (La Haine)

La_haine

Den här filmen gjordes 1995, är den då inaktuell? Nej, inte på något sätt, tvärtom den är viktigare än någonsin.

Jag såg filmen strax efter att den lanserades, om det var på TV eller bio kommer jag inte ihåg, men jag lovar, det fanns biografer på den tiden som inte bara visade amerikanska filmer.

Handlingen utspelas till största delen i en urtrist förort till Paris. Det är upplopp bland ungarna, varför då? “Vi har ingen lokal………!” Känns det igen? 1995 så var det sparsamt med getton och upplopp i Sverige, men Paris och Frankrike, som en forna kolonialmakt hade gott om invandrade minoriteter, som hamnade i arbetslöshet och som tappat hoppet och fick ägna sig åt småfiffel och narkotikahandel. Ett upplopp, med en skadad ungdom och bitterhet blir startskottet till filmen. En polisrevolver kommer på drift och kommer i händerna på tre kamrater, en arab, en jude och en färgad kille från Afrika. Vi får följa dem under ett dygn i deras verklighet, med polisvåld, våld mot skinnskallar och våld mot varandra och våld i allmänhet.

Titeln kommer från en historia om en man som hela tiden upprepar för sig själv alltmedan han faller från en byggnad. “Hittills har allt gått bra!”. Filmen visar detta och gör ett mycket viktigt tillägg. “Det viktigaste är hur man landar”. Och det blir grabbarna hårdhänt medvetna om.

När görs en liknande film om Sveriges förorter? De som inte fanns i samma utsträckning här hemma, som när den här filmen gjordes, men nu är vi där, som Frankrike var då. Filmen är bra och belönades på Cannéfestivalen. Jag ger filmen sex pilsnerflaskor eller kanske det borde vara sex “getingar” med tanke på den miljö som filmen utspelas i.

Måndagar i Solen

Måndagar i Solen

Mondays_in_the_Sun

Ojdå, diskbänksrealism på spanska och jag som trodde den genren dog ut på sjuttiotalet.

Filmen handlar om fem, sex basker, tror jag, även om de i filmen talar spanska. Det här tämligen vanliga män i medelåldern som blivit av med sitt arbete, då varvet som de arbetade på lades ner. Den fasta punkten i tillvaron är en bar där de träffas i tid och otid och krökar till långt fram på kvällen eller pengarna tar slut, vilket nu som inträffar först.

Det är en ganska grå och oglamorös tillvaro som beskrivs, där den ena dagen är den andra lik.

Filmen är tråkig och segar sig fram som en politiker med alltför långt manus. Om du bara har något år kvar av ditt liv, så slösa inte bort din tid på den här filmen.

Skådespelarinsatserna är mycket bra och då särskilt Javier Bardem (länk), men det hjälper inte och därför ger jag filmen fem tomma pilsnerflaskor hämtade från baren där de här männen sitter och slöar.

Martin och Lewis

Martin och Lewis

Martin_and_Lewis

Martin är ju förstås Dean Martin och Lewis är ju då Jerry Lewis eller Dino Crocetti (länk) och Joseph Levitch (länk), som de hette innan de blev artister.

Den här filmen visar deras karriärer när de var soloartister, hur de träffades och började ett framgångsrikt samarbete och filmen avslutas med hur samarbetet blev svårare och svårare och hur man då bröt upp och återgick till fortsatta framgångar, men här åter som artister på egen hand.

Jag tycker om filmen, dels de porträtt som skådespelarnaåterger. Dean Martin spelas av Jeremy Northam (länk) och Sean Hayes (länk) agerar som Jerry Lewis på ett så bra sätt så att man då och då glömmer bort att det är film och dessutom så är skådisarna duktiga på sång och den humor som originalen hade. Det var en tuff tid innan de upptäckte att kompletterade varandra väl och hur de började fira succéer på allt större krogar och nöjesetablissemang.  Det här hände under andra halvan av fyrtiotalet. När de gjort sig ett namn såvar steget till filmen inte långt och de gjorde tio filmer tillsammans och bröt uppifrån varandra 1956.

Porträtten av Dean Martin som en ytlig, omogen Casanova är troligen ganska träffsäker, hursomhelst så är den trovärdig och det är likadant med Jerry Lewis som lyfts fram som en faders fixerad, osäker person. 

Det här är en rolig film utan att för den skull bli ytlig, man kan slösa bort tiden på mycket annat av mindre värde än att titta på den här filmen. Jag ger filmen sex av tio möjliga pilsner, alltså ingen pilsner film, hö hö!

Manhunt (Oblawa)

Manhunt (Oblawa)

Manhunt

Filmen utspelar sig under 2:a världskriget i en skog i Polen där en partisangrupp har sitt läger.

Det är mord och intriger och en jävla massa gående i skogen. De svälter, dödar och dödas, förråder varandra och är allmänt luggslitna.

Nej, filmen är inte bra och inte bara det den är skit dålig och svår att förstå, en riktig kalkon med andra ord. Den var säkert billig att göra, man behövde något dussin skådespelare, en hög lump, förinspelad ljud med skottlossning och några hyfsade kopior av tyska maskingevär och några knivar. Alla träd som är med fick ju inget arvode och lägret där en stor del av filmen är säkert ett gammalt övergivet scoutläger . Nej, den här filmen förtjänar ingen pilsner, inte ens ett tomglas.

Kapyong

Kapyong

kapyong

Dokumentären handlar om kinesernas sista offensiv i en dalgång som heter Kapyong (länk) den 22 – 25 april 1951. Platsen är belägen nära vapenstilleståndslinjen på 38: breddgraden.

Filmen är baserad på dokumentärt material och på nyinspelat material. Deltagande enheter som skall stoppa angripande kineser är FN-förband från Australien, Kanada och en artillerigruppering från Nya Zeeland. I tre dygn håller FN-trupperna kineserna stången med 47 döda och över 1000 döda soldater på motståndarsidan.

Dokumentären är hyfsat intressant då man har klippt in intervjuer med överlevare från båda sidorna. Vad är lärdomen från dessa upplevelser? Jo att man skall undvika krig, som ju är förlängningen av politiken fast med andra medel, som Clausewitz (länk) skrev för mycket länge sedan. Dokumentären får 5 stycken pilsner.