All posts by admin

På jakt efter en urgermansk identitet av Imke Tietz

Den här CD-uppsatsen är utgiven av Uppsala universitet och jag hittade skriften på Erikshjälpens bokavdelning och den väckte mitt intresse.

Först lite om författaren som heter Imke Tietz, hon arbetar tydligen på Evangeliska Fosterlandsstiftelsen; Åkerögården och hon är född i Tyskland och har studerat arkeologi i Sverige, mycket mer än så vet jag inte.

Det som jag tycker är lärorikt och som alla bör ta till sig är det som står sist i kapitel “5 Diskussion. Hur påverkas arkeologin och dess egen vetenskapshistoria av maktstrukturer och ideologi inom stat och samhälle, inom institutioner och universitet samt hos den enskilde arkeologen?”.

I Sverige idag och sedan en tid tillbaka så kan man med all oönskvärd tydlighet se hur politiker försöker påverka den oberoende forskningen främst genom sin utnämningspolitik, regeringsbrev och medelstilldelning. Det är en obehaglig utveckling som kan leda oss till avgrunden än en gång.

Nå, vad innehåller skriften?

Sammanfattningsvis så belyser texten Ahnenerbe,  Amt Rosenberg och centrala begrepp med betydelse för den nationalsocialistiska ideologin hämtat ur myter, språk och kulturella yttringar.

Några rubriker

“Urgermanen” som vision.

Här kommer man in på vår nordiske Oden och den tyske hjälten Arminius och historieskrivaren Tacitus och många andra.

Hermannsdenkmal, uppförd 1838-1875 på det 368 meter höga berget Teutberg i de södra delarna av Teutoburgerskogen.

Myter

Mannaförbundsteorier

Det här är ett begrepp, som om det funnits eller är en hitta på grej, användes av NSDAP bland annat som en manlig gemenskap mellan döda och levande och den gemensamma kampen är det viktiga.

Mannaförbundsteorier under 1930- och 40-talet

Litteraturgenomgång av Lily Weiser avhandling och Otto Höfler bok.

Mannaförbundsteorier i nutida belysning

Arkeologiska undersökningar

Amt Rosenberg under ledning av Alfred Rosenberg och arkeologen Hans Reinerth gjorde utgrävningar Federseemoor för att hitta germanernas rötter. Vad jag förstår inte speciellt framgångsrikt, lite som att lugga en skallig.

SS-Ahnenerbe

Det här var en konkurrerande institution till Amt Rosenberg och med mycket mer resurser under ledning av den tidigare hönsfarmaren Heinrich Himmler och arkeologen Herbert Jankuhn.

Utgrävningar gjordes vid det som sedermera blev en nazistisk kultplats (ännu idag), Externsteine i Teutoburgerskogen.

Här hittade man väl mer eller rättare sagt hittade man på mer om myter och legender om den ädle germanen. Men en vacker plats är det eller hur?!

Externsteine (north-eastern face, across Wiembeckepond)

Sammanfattningsvis en intressant skrift på 73 sidor, som väcker viktiga frågor om politikens inflytande över hur historien skall skrivas och av vem.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

En komikers uppväxt

Jag har läst ”En Komikers Uppväxt” skriven av Jonas Gardell.  Han är en känd svensk komiker och författare.  Jonas Gardell har skrivit 10 böcker.

Jonas-gardell_foto_stellan_herner

Boken handlar om Juha Lindström som bor med sin familj i Sävbyholm.  Han är 12 år och går i klass 5.  Juha vill bli populär i skolan men hans bästa kompisar Jenny och Thomas var impopulära.  När Juha är i skolan pratar han inte med Jenny och Thomas för det skulle inte ser bra ut inför de ”populära” elever.  Jenny och Thomas förstår det och säger ingenting till Juha om det, de accepterar att det är så.  Juha är klassens clown och försöker hela tiden att bli accepterad i den populära gruppen.  Han är som gladast och sig själv när har är med Jenny och Thomas.  Juha passar faktiskt precis i mitten, inte populär men inte på botten heller.  Sen kommer en dag när en populär kille göra Juha till åtlöje därför att han var kompis med Thomas och sen blev Juha så arg på Thomas och kastade sten på honom.  Jenny kom och sade till Juha att sluta kasta stenar på han och alla andra barn som stod där.  Jenny blev skadad och pratade inte längre med Juha.  Juha blev illa omtyckt och slagen nästan varje dag till slutet av klassen 5.  Juha växte upp till en komiker och vill fortfarande bli accepterad och älskad.  När han blev vuxen skrev han brev till Jenny och Thomas med de svarade inte.  Han saknar dem, han bor inte längre i Sävbyholm men är ensam och plågas av minnena från sin barndom.  

Jag tyckte Jenny var intressant.  Hon var som många skolflickor, osäkert och obekväm.  Hennes föräldrar var gamla och köpte inte nya kläder till henne, hon var omodern och hade fula kläder, skor och hårspänne.  Jenny var kär i Juha men sade ingenting till honom, han visste inte om det.  Juha sårade Jennys känslor ofta när han valde den populära gruppen istället för henne.  Jenny förlät honom alltid.

Juha och hans familj bodde i Sävbyholm utanför Stockholm på 1970-talet.  Det är en vanlig förort.  Juha skriver om Sävbyholm så här:

”Jag tänker ofta på det. Sävbyholm.  Paradiset på jorden, som vi alla flyttade till när vi var två och tre och fyra år gamla.  Där skulle vi få växa upp skyddade mot allt ont.  Det var så vackert därute.  Våra föräldrar drömde om lyckan men fick magsår av oro kvartalsamorteringarna på huslånen.” 

Jag tyckte romanen var en jättebra historia.  Jag tror nästan alla personer kan relatera till barnen i boken och kan se sig själva i bokens karaktärer.  Boken är jättesorglig och jag som läsare hoppades hela tiden att Juha skulle göra vad det som var rätt för hans impopulära kompisars skull.  Jag förstod att det inte skulle hända.

Boken var inte så lättläst därför att där finns mycket tonårssamtal, men det gick bra i alla fall.  Jag är säker att jag ska läsa den boken igen (det brukar jag göra när jag tycker om en bok) och hoppas att jag inte missa så många små detaljer nästa gång.

Jag ger boken betyget 5.  Om någon frågar mig om boken ska jag rekommendera att de läser den.

Lysmasken

Den här recensionen är berättad av William, nio år, och nedtecknad av morfar Kenth. Fabeln handlar om en lysmask som inte vill vara en lysmask utan den vill vara någon annan. Första är den en fågel, sedan en katt och sedan en hund och sedan en varg och sedan ett lejon och sedan en elefant som blir skrämd av en mus som i sin tur blir jagad av en katt!

Det är vad fabeln handlar om. 

– Vet du vad en fabel är? 

– Ja, när vi hade matte så läste lärarinnan fabler, när vi hade gjort färdigt.

– Vad tyckte du om teckningarna? 

– De var fina.

– Vad tyckte du om historien? 

– Jo, den var rätt så kul.

– Vad försöker fabeln berätta? 

– Kanske att man skall vara sig själv.

– Skall man vara det då?

– Ja.

– Men du brukar ju vilja vara någon annan. 

   Det var inte länge sedan du ville vara Ironman?

   Eller hur? 

– Johodå och Beckham.

 
Författare är Homayoun Fallah Joshagani (länk) som är född 1957. 
Han skriver på persiska (och svenska). 
Tecknaren Tadeusz Filipek (länk) är född i Polen 1957 och är bosatt i Lund.
Boken är utgiven på Förlaget Den Lilla Elefanten.

Alvastra med omnejd

Det finns i stora delar av vårt samhälle en okunskap om Sveriges historia och svensk kultur. 

Vad beror det på?

Tja, det finns väl flera orsaker till det, här är några anledningar.

  • Politiska skäl, politiker vill inte att Sverige har ett förflutet och blir då lättare att omforma efter eget skön.
  • I skolan har en del slumrat till eller tänkt på annat under historielektionerna, om inte skolan redan prioriterat bort ämnet.
  • Sedan finns det människor som är lite obildade eller har andra intressen.

Här kommer tre uttalanden som är ganska anmärkningsvärda och som förtjänar att återges just för att de är bra exempel på hur det går, när man har otur när man tänker högt.

Jag har ofta fått den frågan men jag kan inte komma på vad svensk kultur är. Jag tror att det är lite det som gör många svenskar så avundsjuka på invandrargrupper. Ni har en kultur, en identitet, en historia, någonting som binder ihop er. Och vad har vi? Vi har midsommarafton och sådana ”töntiga” saker.” (MS)

Det där var en röst, här är en annan.

Ursvenskt är bara barbariet. Resten av utvecklingen har kommit utifrån.” (FR)

Och så rundar vi av med ett riktigt lågvattenmärke.

Det existerande samhället måste demoleras, fullständigt förintas, in i minsta atom utplånas för att ett gott alternativ skall kunna etableras i dess ställe.” (MG)

De här åsikterna och liknande tyckande gjorde att den här sidan om Alvastra kom till, inte för att  uppfostra utan mer för att visa på en vacker plats med en lång tradition av kulturhistoria, som väver samman dåtid med nutid, flätar ihop legend och fakta.

Kort sagt, en plats väl värd att besöka och försvara.

Vid foten av Omberg inom en diameter på kanske en kilometer så finns en av Sveriges vaggor. Det här området handlar mycket om den Sverkers kungaätten och kampen mot den Eriks kungaätten på 1100 och 1200-talet.

Sverker den äldre är fast förankrad i historien och området och var gift bland annat med Ulvhild Håkansdotter. Det var troligen Sverker som tog bort de hedniska ceremonierna och introducerade kristendomen. Paret grundade Alvastra kloster som var/är ett cistercienserkloster (länk), kloster orden som kom från Frankrike.

De här vyerna möts man av när man parkerat och går upp mot klosterruinerna. 

thumb_DSC07364_1024

Här kommer några bilder inifrån klosteranläggningen, men den första bilden nedan är en modell över klostret som det såg ut när det grundades år 1143. Den högsta byggnaden är kyrkan.

thumb_DSC07403_1024

Utsikten mot slätten med klostret bakom sig.

thumb_DSC07365_1024

Går upp mot kyrkan.

thumb_DSC07371_1024

 

thumb_DSC07385_1024

Foto från en avsats i kyrkan utsikt över de vackert skötta ruinerna.

thumb_DSC07384_1024

Inne i kyrkan.

thumb_DSC07386_1024

thumb_DSC07388_1024

Ulf Gudmarsson (länk) som var gift med heliga Birgitta är begravd i anslutning till kyrkan. Det här är en kopia på hällen över hans grav, originalet finns i Stockholm någonstans.

 

 

 

 

Herodotos, Den förste globalisten av Sture Linnér

Jag slår upp första sidan första sidan och läser ett citat av Anders Cullhed (länk), “Förstår vi inte historien blir vi främlingar i nuet”. Det var ingen dålig början, inte för att jag vet vem Anders Cullhed är (det vet jag nu), men jag förstår citatet. Det är klokt. 

Det är var med stort intresse som jag införskaffade den här boken, för jag parallell läser en bok om samma historiska person, men som är skriven av Ryszard Kapuscinski (länk) och som heter “På resa med Herodotos”. Det skall bli intressant att så småningom jämföra böckerna med varandra.

482px-Herodotus_Massimo_Inv124478

Så här kanske Herodotos såg ut. Bysten är en kopia av en kopia.

Först och främst (om ni inte orkar läsa längre än till denna mening) vill jag slå fast att det är en bra bok och lämpar sig väl att läsa av vem som helst som har något intresse för vår dåtid, nutid och framtid och hur historien “krokar” ihop sig och skeenden får mening i och med att man får en ökad förståelse för att ingenting händer utan att det beror på någonting.

Boken är en berättelse om vår förste västerländske historieskrivare, Herodotos. Han föddes i dåvarande Halikarnassos (nutidens Bodrum) år 484 f. Kr. Hans främsta bidrag är som historiker och geograf, men även som antropolog. Detta var på hans tid en del av den grekiska kolonin Jonien. Herodotos var inblandade i ett uppror mot en lokal härskare, Lygdamis och fick fly från staden

800px-Plan_Halicarnasse

Så här såg Halikarnassos stadsplan ut något sekel efter Herodotos födelse.

Han tillbringade sin mesta tid på resande fot, men slog sig troligen ner och tillbringade sina sista år i den grekiska kolonin Turioi, vid “hälen” på den italienska “stöveln”, inte långt från Sybaris (länk).

Herodotos reste runt i och skildrade det som nu är Egypten, Främre Orienten och Svarta havsområdet. Han återger olika folks vanor och historia och sedvänjor.

Först återger Linnér bakgrundsinformation om:

  • Historieskrivningens ursprung
  • Herodotos liv och samtid
  • Arvet från epiken och dramat
  • Kvinnornas roll
  • Herodotos och Thukydides (länk)
  • och mycket annat

Sedan kommer berättelser ur Herodotos verk “Historia”, som är en sammanställning av 9 böcker eller delar. Såväl namn på verket som dispositionen är sentida konstruktioner.

De sex första böckerna redogör för bakgrunden till vad som senare sägs om Xerxes invasion av Grekland. De beskriver folk och platser som perserna lärde känna. De tre sista böckerna gäller Dareios och Xerxes tid vid makten. Strukturen är upplagd efter de persiska kungarnas erövringar:

Boken är lättläst och Linnér tar upp mängder med intressanta iakttagelser som Herodotos gör och kopplar ihop dem med företeelser över tid och rum. 

Vi får av Herodotos veta att:

“egyptierna var de första av alla människor som uppfunnit årsräkningen, i det de jämnt uppdelat året i tolv delar. De påstod att de uppfunnit detta genom att ge akt på stjärnorna. De räknar härvid, synes det mig, visare än hellenerna, såtillvida som hellenerna vartannat år skjuter in en skottmånad med hänsyn till årstiderna, under det att egyptierna räknar var och en av de tolv månaderna till trettio dagar och därtill för varje år lägger till ytterligare fem dagar, och på det sättet kommer årstidernas omloppstid att stämma riktigt”.

Så här återges Herodotos ord om skyterna, ett ryttarfolk, som han tycks beundra, lite grann i varje fall:

“en uppfinning som är större och sinnrikare än något annat vi känner från människolivet, fastän jag i övriga stycken inte kan prisa dem. Denna deras stora uppfinning består däri att ingen kan undkomma, som anfaller dem, men att det däremot inte är möjligt att få rätt på dem, om de själva inte vill det. De har nämligen varken byggt sig städer eller murar, utan de för sina hus med sig, och alla är de beridna bågskyttar; de lever inte av åkerbruk utan av boskapsskötsel, och deras bostäder finns på vagnarna. Hur är det då möjligt annat än att de är oövervinnliga och oupphinneliga?”

Är det härifrån talesättet kommer “att man skall färdas genom livet med liten packning”?!

Dessa skyter, som under svensk medeltid kopplas till vår historieskrivning av bland annat Olof Rudbeck d.ä (länk)

Vi får vidare lära oss mycket som vi inte visste om folk som hette, geter, argipaier, issedoner, enögda arimasperna, neurer, budiner, garamanter, nasamoner, sarmater, amasoner och flera andra folkslag och deras vanor och seder. 

Det är tur att Herodotos inte lever i Sverige idag för då hade hans “Historia” förbjudits på grund av rasism, DO hade bötfällt honom och ännu värre, Uppdrag Granskning och Janne Josefsson hade kommit och knackat på dörren.

De avsnitt, som handlar om Marathon, Salamis, Thermopyle och Plataiai hade jag tidigare läst om och kände väl till, men med hjälp av Herodotos och Sture Linnér så sätts de in i ett historiskt sammanhang som gör vår västerländska sentida historia begriplig. Utan dessa segrar ingen västerländsk civilisation och ingen västerländsk kultur, bara “mörker”.

Sture Linnér återkommer gång på gång till kraftmätningen mellan Öst och Väst och det är den motsättningen man kan se än idag och då särskilt inom religionens betydelse för kulturernas utveckling och/eller tillbakagång.

Författaren

Sture_Linnér,_Chios,_maj_2006_Foto_Fredrik_Posse

Professor Sture Linnér, Kios, Grekland, maj 2006

Sture Linnér född 1917 och död 2010 är en minst sagt i sig själv en intressant person. Han var en av Sveriges största kännare av grekisk kultur, docent i grekiska och FN-diplomat. Han handplockades som medarbetare till Dag Hammarskjöld och var nära att omkomma tillsammans med Dag Hammarskjöld  när dennes plan sköts ned av belgiska legoknektar vid Ndola 1961. Strax innan starten från Kinshasa flygplats, så beordrade Hammarskjöld Linnér att kliva ur planet. Dag Hammarskjöld ansåg att Sture Linnér skulle göra mer nytta i Kinshasa än att följa med på planet och det beslutet tackar vi för, annars hade denna bok inte funnits.

Djävulens krig – Förrädaren Gustav Lillbäck och Stora Nordiska Kriget 1700 – 1721 av Kustaa H J Vilkuna

Djävulens krig – Förrädaren Gustav Lillbäck och Stora Nordiska Kriget 1700 – 1721 av Kustaa H J Vilkuna

Den här boken är skriven av Kustaa H J Vilkuna (länk), han är docent i kulturhistoria och överassistent i Finlands historia vid universitetet i Jyväskylä.

KustaaHJVilkuna_3

Kustaa H J Vilkuna

 

Trodde du att ISIS(länk) eller Daesh, som de också kallas, uppfann den totala ondskan, ja, då är det hög tid att läsa den här boken.

Huvudpersonen i boken är sonen till en länsman i Finland, Gustav Lillbäck under den “stora ofreden” i Finland. Den stora ofreden brukar beteckna tiden från år 1700 och slaget i Narva (länk) och avslutas år 1721 med freden vid Nystad (länk). Vill man vara mer specifik så brukar man säga att den “stora ofreden” är benämningen på Rysslands ockupation av Finland och Sverige, åren 1713 till 1721 och har jag skrivit “den stora ofreden” så måste jag skriva att det finns även, “lilla ofreden” och det var samma kombattanter, men det gäller “hattarnas krig” (länk) åren 1742 och 1743.

Battle_of_Narva_1700

Slaget vid Narva 1700

Treaty_of_Nystad

Freden vid Nystad 1721

Ryssland, som var i krig med Sverige, började sin erövring av svenska områden i princip direkt efter den förödmjukande förlusten av Narva genom att återta staden år 1704 och det tog verklig fart i och med förlusten vid Poltava 1709 (länk), sedan föll i princip hela den östra rikshalvan via ett antal förluster, som förlusten av Viborg (länk) 1710 och slagen vid Pälkäne (länk)1713 och Storkyro (Napo) (länk) 1714. Därefter så tog det inte lång tid innan hela Finland var intaget och ryssarna startade anfall mot det egentliga Sverige på platser som Åland, Uppland, Sörmland, Östergötland, Norrbotten och Västerbotten.

Slaget_vid_Storkyro

Slaget vid Storkyro 1714

Gustav Lillbäck togs till fånga vid femton års ålder från sitt hem i närheten av Uleåborg (länk) tillsammans med två bröder och hundratals andra barn. De blev fältslavar och antingen behölls de av officerare i ryska armén eller så såldes de vidare till andra ryssar eller till ett ännu värre öde, till tartarer (länk). Gustav övergick efter en tid till den rysk-ortodoxa tron och fick ett ryskt namn, Vasilij. Nu var han inte längre slav, utan “son” till korpralen i ryska armén, Fjodor Fjodorovitj. Han blev en “ryssdräng” och tolkade mellan språken för den ryska ockupationsmakten, han blev ett fullödig förrädare.

När jag läst den här boken och tagit del av alla de små berättelser, som finns nedtecknade i de dokument som författaren har ögnat genom, så förstår jag bättre hur rysskräcken i Finland och i viss mån Sverige också, vad den egentligen grundar sig på.

I Finland så utlämnades befolkningen till en godtycklig plundring av allt de hade och tog man inte fram det som önskades så var tortyr och död det vanliga slutet. Man blir chockad när man läser om hur illa ryssar, kosacker (länk) och deras medlöpare behandlade den svenska och finska befolkningen.

PZ 400-025-4005

Zaporogkosackerna skriver brev till den turkiske sultanen

Vad gjorde man då? Jo, man band personer och hissade upp dem i armarna bakom ryggen, slog dem med piska och vedträn, eldade på dem med basturis, hissade ned dem och tryckte in folk i brännheta ugnar så de stektes levande till döden inträdde när de väl togs ut och kastades nakna ut i snön. De som överlevde, förslavades och skickades till det egentliga Ryssland. Man brände gårdar och torp och ödelade stora områden så att de inte skulle kunna nyttjas inom en snar framtid av den svenska makten. De som sprang till skogs kunde överleva med lite tur eller så anslöt man sig till flyktingströmmarna som gick mot norr.

Kosackerna var synnerligen illa sedda på grund av sin grymhet, men till och med kosackerna överträffades av Gustav eller Vasilij som han nu hette. Jag skall inte räkna upp alla hans illdåd utan endast nämna att när han slutligen i svensk domstol dömdes till döden i Stockholm så var en av punkterna han dömdes för, att han tagit ifrån 18 barn det elddon, som ryssarna lämnat kvar till dem och därmed gjort så att de flesta barnen frös och svalt ihjäl.

År 1721 så mötte Gustav Lillbäck döden hos bödeln, först höggs hans högra hand av, sedan huvudet och slutligen steglades kroppen.

Nå, med allt detta elände som beskrivs, var då boken bra?

Jovars, den var intressant, men det var jobbigt att läsa på vart och vartannat blad om olika övergrepp, sedan är författaren så otroligt detaljerad i sina beskrivningar, så det blir tungläst, men ändå det är en läsvärd bok, just för att man får en förståelse för inställningen gentemot ryssar bland finnar idag och jag får ta del av en tid i ett grannland, som jag inte visste mycket om.

 

 

Den röda bokstaven av Nathaniel Hawthorne

 

Nathaniel_Hawthorne_old

Nathaniel Hawthorne var en viktig författare i USA:s historia.  Han var född 1804 och dog 1864.  Han har skrivit 7 böcker och väldigt många noveller.  Den Röda Bokstaven är hans mest känd verk.  Den Röda Bokstaven publicerades 1850 på engelska och på svenska 1873.

Den Röda Bokstaven började när Hester Prynne släpps från fängelse.  Hester var en gift kvinna (äktenskapet var tillsammans med en gammal man och utan kärlek) men hennes man hade varit försvunnen och misstänktes vara död.  Det var 1600-talet i det puritanska New England i Nordamerika.  Hester hade ett barn utanför äktenskap och dömdes till fängelse en period och måste sen stå i skampålen på Stortorget för att visa alla i stan att hon hade på sig den djupt röda bokstaven sydd på sina kläder.  För all framtid måsta hon bära den röda bokstaven på sig.  Bokstaven representerar att hon var en äktenskapsbryterska (på engelska “Adulteress”).  Hester ville inte avslöja mannen som var pappa till hennes barn och de som hade makt i staden ville att hon skulle säga vem han var.  Hester hade broderat den röda bokstaven på kläderna med guld tråd och raffinerat mönster.  På det sätt visade hon sin ambivalens mot det straff hon hade fått.  

När Hester står i skampålen såg hon den försvunna maken i publiken.  De träffas efter hennes förödmjukelse på torget.  Han ville att hon skulle erkänna vem barnets pappa var och eftersom Hester inte vill göra så måste hon lova att inte säga till någon att han är hennes man.  Han har lovat att han ska upptäcka vem mannen var och få hämnd.  Maken bytte namn till Roger Chillingworth och presenterade sig själv som en läkare.

Det tog inte så lång tid för Chillingworth att misstänkte prästen Arthur Dimmesdale som pappa till Hesters dotter Pearl.  Prästen var sjuklig och i såna fall var det lätt för Chillingworth att göra sig viktig i hans liv som hans personliga läkare.

Det finns tre huvudpersoner i ”Den Röda Bokstaven”, Hester Prynn, Roger Chillingworth och prästen Arthur Dimmesdale.  Pearl är också viktig i boken men inte riktigt en huvudperson.  

Den stil Hawthorne skrev var verkligen svår i början av boken. Det finns väldigt lite dialog i boken, det är mest en som berättar.  Han använder mycket ord, ett gammal sätt att skriva.  Även om språket var lite svårt det var det inte svårt att levandegöra miljön.  Hawthorne använde väldigt mycket detaljer.  Först kändes det riktigt jobbigt att läsa eftersom det finns så lite dialog i boken.  Det gick över fort.  Det är nästan som om man kan höra berättarens röst när du läser boken.  Liksom att berättaren var ytterligare en karaktär i boken. Han kommenterar även och gjorde jämförelser mellan ”nu för tiden” (1800-talet) och den tids period som utspelas i boken. Det är lätt att förstå från berättarens kommentar att han inte har någon bra åsikt om det puritanska samhället.  

Mer intressant är själva verket.  Samspelet mellan personerna var inte så upphetsande på ytan, men det inre i huvudpersonerna var superintressant.  Det var inte så mycket direkt interaktion mellan Hester och stadens människor, men det var som om folket i helhet också var ytterligare en karaktär i boken, deras undvikande av Hester och hennes dotter (fast de på slutet av boken hade någon slags respekt för henne, men undvek henne ändå) var ihopkopplade med den tidens mentalitet.  Hester representerade synd, om de undvek henne undvek de också sina egna försyndelser.  

Symbolismen är rik i verket, inte bara den uppenbart röda bokstaven. Symbolismen med den röda bokstaven är inte densamma genom hela boken.  I början var det klart synd, men efter många år blir Hester en hjälpsam människa som alla tyckte om.  Folkets känslor för henne förändrades och på så sätt transformerades betydelsen av bokstaven på hennes bröst.  Istället för syn och ondska blir den helighet, som ett kors på en nunna.  Betydelsen av symbolen var inte samma för Hester längre heller.  Först var det en ständig symbol av skam och (tror jag) hennes omöjliga kärlek till Dimmsdale.  På slutet av boken var den bokstaven trygghet och stöd för henne.   Den bokstaven gjorde det möjligt för henne att leva utanför det hårda puritanska samhället.

Även prästen har ett rött A direkt på bröstet som visar hans skuldkänsla, fast vi vet inte hur han kom att få den bokstaven, han säger själv till Hester att den kom från Gud.

Hesters dotter, ett barn fött utanför äktenskapet heter Pearl, någonting som är värdefullt.  Det är tvärtom puritanism och den allmänna tanken när kyrkan styrde samhället, dottern representerade synd. 

Det finns mycket mer man kan diskutera om ”Den Röda Bokstaven”.  Jag har inte skrivit om interaktionen mellan Chillingworth och Dimmsdale och slutet på det som var likt ett psykodrama.

Jag tyckte jättemycket om boken.  Det var inte en tjock bok, kort faktiskt, så jag kan inte säga att det var svårläst på grund av storleken men jag kan inte räkna den som lättläst heller.  Kanske är det bättre att säga det är lätt att missa många små detaljer i boken.  

Min åsikt om boken är subjektiv eftersom författaren kommer ifrån och bokens miljö är i New England.  En plats som finns i mitt hjärta. 

Den ofrivillige soldaten av Leopold Brunner

Den ofrivillige soldaten av Leopold Brunner

Den_ofrivillige_soldaten_av_Leopold_Brunner

Det här är en bok, jag rekommenderar. Den ger en intressant inblick i andra världskriget från ett underifrånperspektiv. Leopold Brunner som skrivet boken, var som österrikare med i överfallet på Polen vidare till angreppet på Frankrike knappt nio månader senare och slutfasen av konflikten som soldat på östfronten. Den mest spännande delen av boken är i mitt tycke, inte beskrivningarna av krigets vardag utan upplevelserna i fångenskapen. Beskrivningen av tvångsarbete på ett lantbruk i Frankrike är stark och “brutalärlig”. Inget för personer, som är lättäcklade! 

Slutligen, när man läser böcker av de som deltagit på tyska sidan så framställer de sig nästan alltid som motvilligt deltagande och de är aldrig medlemmar (och är de det så har de blivit lurade) i det nationalsocialistiska tyska arbetarpartiet (NSDAP). Märkligt! Varifrån kom alla röster som satte nazisterna i majoritet i tyska riksdagen? Hur kunde “Anschluss” genomföras så smidigt? Visst måste det vara så att  många vittnesbörd från den förlorande sidan är efterkonstruktioner! Jag tror inte att det är så med den här berättelsen. Nja förresten, lite putsad är nog historien.

Författaren

Leopold Brunner är Sveriges äldsta debutant och kanske det sista levande soldatvittnet som upplevt andra världskriget i sin helhet (enligt bokomslaget). Han föddes 1916 i Hainfeld i Österrike. Han flyttade till Sverige 1948 och bor i Visby på Gotland. Hans son Ernst Brunner har skrivit efterordet till boken.

August Landmesser, mannen med de korslagda armarna

August Landmesser, mannen med de korslagda armarna

Av Savannah Cox 20 juni 2013

august-landmesser-man-refused-salute-hitler-1936

Efter att ha gått med i nazistpartiet enbart av det skälet, att han behövde ett arbete, så dömdes slutligen tysken August Landmesser till två års arbetsläger för att han blivit kär i en judisk kvinna. Men innan han hamnade i fängelset så togs det här berömda fotografiet där Landmesser mycket öppet protesterar mot nazist regimen, när han inte hyllar Hitler vid ett politiskt massmöte 1936. Och därmed skrev han in sig i historien, som mannen som inte hyllade Hitler.

Kärleken var större än den antisemitism som svepte över landet, men tyvärr inte stark nog att rädda sin käresta och tilltänkta brud, Irma Eckler från nazistisk förföljelse. Som, för så många andra, så avslutades Ecklers liv i förtid i ett dödsläger.

Läs mer på engelska här: http://all-that-is-interesting.com/august-landmesser-no-salute-hitler#U8HHwRkx6cVBtzKa.99

 

De Andras Liv

De andras liv

de_andras_liv

En utmärkt bra film (den fick en Oscar för bästa utländska film, tysk, 2007), men är det en film, som bara kan förstås av den som upplevt det kalla kriget, visserligen från den svenska horisonten, men ändå.

Vet, de som är födda på 80-talet vad DDR och BDR var? Det kan vara svårt för oss, som är äldre att förstå det eftersom murarna mellan länder var så höga fram till kommunismens fall, att vi inte såg vad som hände på andra sidan eller hörde vad som pågick där. Då och då fick vi se förfärliga saker och höra om elände genom en spricka i muren som öppnades för att sedan snabbt stängas igen.

Vet man idag vad “Skådeprocesser i Moskva” var för något,

Radek's_action

känner man till GULAG,

1932_belomorkanal

upproret i Berlin 1953?

Berlin, Aufstand, sowjetischer Panzer

 

Tveksamt.

Det här är en bra film, mycket bra film, som tysk film ofta är och jag var särskilt road av att se en favorit skådespelerska i huvudrollen, Martina Gedeck. Hon är grym i den här filmen som i så många andra hon är med i t ex Elementarpartiklarna och Tannbach.

Martina Gedeck 2

Överlag så är skådespelarnas insatser av yppersta klass, men det är sällan man ser en skådespelare som Ulrich Mühe med så nollställt ansikte som han när han spelar STASI-agenten Hauptman Gerd Wiesler, en av och kanske viktigaste huvudrollen.

00553297_jbh

Vad handlar filmen om då?

Året är 1984 och Östtyska statens förtryck genom Erich Honecker och strypgrepp med hjälp av STASI på Östtysklands intellektuella är kvävande i den östra delen av Berlin.

I centrum för berättelsen är konstnärsparet, Georg Dreyman (Sebastian Koch) teaterförfattare

SebastianKochProfile

och Christa-Maria Sieland (Martina Gedeck) skådespelerska och kretsen runt dem där många är bannlysta av regimen och förtrycks på olika sätt.

En minister utövar påtryckning på och inleder ett påtvingat kärleksförhållande med Christa-Maria.   STASI-agenten Gerd Wiesler får i uppdrag att inleda övervakning och avlyssning och han blir mer involverad i de övervakades privatliv än vad som var tänkt. Det är ganska förståeligt med det torftiga privatliv som han har och som man får se glimtar av.

Filmen överaskar och det gör den genom ett mycket bra manus (skrivet av Florian Henckel von Donnersmarck) med överraskande vändningar i handlingen och spänstiga dialoger som är lagom långa och trovärdiga och för den som varit i Berlins östra del så kommer man känna igen de trista gråa statsdelarna, men det är också det enda. Skräcken och förtrycket som berlinarna upplevde i nästan 40 år den kan vi bara ana, men som svensk aldrig förstå.

Det finns dock något från filmen som kletade fast på mig och det var den konformism och åsiktsförtryck som för stora delar av befolkningen i Östtyskland var plågsam och som man ofta fick sätta livet till för,  i uppror, flykt från landet eller avrättningar bakom murar.

Jämförelsen haltar och är till och med åt helvete fel, men jag tycker mig i dagens Sverige se en kvävande blöt filt lägga sig över de människor som försöker hävda en annan åsikt än den vedertagna och godkända linjen som basuneras ut från vår statliga television, radio och de stora tidningarnas journalister och krönikörer. Det är ännu inte så att man inte får tycka annorlunda och med det plikta med livet för sina åsikter, nej, det är mer så att endast en åsikt i taget är godkänd av traditionell media, allt annat förkastas. Ord som “åsiktskorridor” har myntats och nyligen berikades vi med begreppet “cyklopernas land” av Knausgård. Det är två exempel av flera som jag tycker är mycket oroväckande. Jämförelsen med dåvarande Östtyskland kan tyckas stötande, är det också till viss del, men vi skall vara medvetna om att det finns en stor fara med att de personer som anser sig ha rätt och ser sig ha monopol på sanningen och när de slutar lyssna så är inte steget långt till ett förfärligt samhälle.

Den här filmen får sju tyska pilsner, inga små utan stora med guldfolie runt halsen.

PS

Det berättades en rolig historia på STASI-högkvarteret i filmen, jag tyckte den var vansinnigt kul.

Regeringschefen kamrat Honecker kom på morgonen till sitt arbete, drog upp persiennen, öppnade fönstret, tittade på solen och sade:

“God morgon, Solen. Det ser ut att bli en underbar dag!”

Solen svarade:

“Godmorgon kamrat regeringschef, det ser onekligen ut att bli en vacker dag i ditt land.”

Det blev lunch, Honecker återvänder från måltiden och tittar ut över Berlin och säger:

“God middag , Solen, det är fortfarande en härlig dag!”

Solen svarade artigt:

“Sannerligen herr regeringschef det är ett strålande väder.”

Dagen förflöt och det började bli kväll och Honecker gick fram för att stänga fönstret och sade samtidigt:

“Tack Solen för en härlig dag”

Inget svar kom från Solen, så regeringschef Honecker upprepade:

“Tack Solen för en härlig dag, men varför svarar du inte?”

Då hördes en röst från västra Berlin:

“Du kan ta dig i i röven kamrat Honecker för nu befinner jag mig i Västtyskland!”

Finns det någon under trettio som förstår en sådan historia?

Byt ut Honecker mot valfri politiker/journalist/krönikör och byt ut Västtyskland/Västberlin mot Norge. Blir historien roligare…….?!